På villovägar, förrymd solhatt och patinerad dörr i trädgården

Patinerad, sliten och gammal dörr

Har haft olika insynsskydd under årens lopp just här eftersom man syns från vägen när man ligger i solstolen och det känns skönt att vara lite skyddad. Dessutom vill jag att det skall vara ett lite dolt rum i ruinen och en egen avdelning i trädgården som man inte ser ordentligt förrän man rundat klotpilen och befinner sig i rummet.

I går fick jag plötsligt en idé om att jag ville ha en dörr där - en patinerad, sliten och gammal dörr. Min vana trogen gick jag in på Blocket och letade dörrar och där fanns den ju - bara 13 kilometer hemifrån, precis en lagom liten utflykt på okända vägar för mig och maken.

På villovägar

Maken mätte bakskuffen med nedsänkt baksäte och det var inga problem att få med dörren hem så efter en härlig frukost i växthuset gav vi oss iväg. Det var ett tag sedan vi gjorde en sån här utflykt i dessa märkliga tider så det var mysigt att åka ut - även om det bara var en tur på 13 kilometer (som råkade bli liiite längre).

Även fast vi har karta från Google brukar vi alltid åka vilse, vilket vi gjorde även den här gången. Det var så många charmiga små torp och rödmålade stugor med snickarglädje efter vägen att titta på och knallgula rapsåkrar som avlöste varandra att vi helt plötsligt inte hade en aning om var vi var.

" Svängde ni av mot Kumlavägen efter Täby?" frågade mannen i telefon när vi till slut förstod att vi var på villovägar.

"Öhhh", svarade jag lätt förvirrad. Det var bara att vända bilen, åka tillbaka 7 kilometer och ta rätt avtagsväg - sedan fortsatte alla små charmiga torp och rödmålade stugor med snickarglädje så det var en fröjd att bara susa fram på slingriga vägar och njuta av atmosfären på landet.

Vid det vackraste huset stod vår dörr och väntade - en rödmålad träbyggnad med gula fönster som mannen själv renoverat från ett ruckel där det regnade in. Blir så lycklig över att det finns människor som tar hand om gamla hus på landet och ger dom ett nytt liv istället för att dom skall stå och förfalla.

Förrymd solhatt

Dörren passade perfekt på platsen och solhatten som varit på rymmen men på ett märkligt sätt hittat tillbaka igen fick pryda dörren. För säkerhets skull fastspikad så den inte kan rymma igen. Jag hängde den på fönstret vid min franska installation med fönsterluckorna och sedan kom en vindil och tog hatten med sig. Hur jag än letade så var den som uppslukad.

Efter några dagar kom spireorna från Horto Green nedpackade i en kartong som avlämnades vid ytterdörren. På kartongen låg solhatten när vi kom hem. Det är fortfarande ett mysterium var den varit och vem som såg till att den kom hem igen.

Lutad mot en mur

På andra sidan mot ruinen har jag byggt upp en liten mur med kantstenar som blivit över som dörren vilar mot. Där pryder en blomlåda muren med sommarblommor med njurvinda, petunior och sommarrudbeckia. Till hösten plockar jag in dörren så den håller i många år.

Fortsätter pyssla runt

Vid rosen närmast ruinen växer en jättevädd (eller något som liknar en rosa tistel  - en perenn jag drog upp för flera år sedan) som kommer att bli hög och dölja det tomma utrymmet till vänster. Framför dörren och till höger håller jag på att flytta fingerborgsblommor som slagit sig ner i andra rabatter där dom inte skall bo.

Tror faktiskt att sommarens insynsskydd kan bli riktigt bra vad det lider. Nu börjar det bli lite ordning i trädgården och som tur är är jag ledig både måndag och tisdag så jag kan fortsätta att pyssla runt. Så himla skönt.

Ha det så gott alla trädgårdsvänner - var rädd om dig och varandra !
Kram/Isa