Bottenympade magiskt vackra Silverpäron

Slog rot i mitt undermedvetna

Som något hämtat från en magisk saga med sprakande skirt grenverk står dom där vid Norasjön, jag såg dom redan för flera år sedan och kanske fastnade något omedvetet hos mig redan då - något som väcktes till liv i våras när framsidan skulle få sig en makeover.

Förtrollande vackra

Jag var aldrig fram och kikade om dom var bottenympade men det utgår jag ifrån att dom är. Tycker dom är fantastiska och ser framför mig när mina 3 nyplanterade exemplar blir så här förtrollade vackra och välväxta.

Har en bit kvar

De ser ju ut som det är en rejäl bit kvar innan dom ens kommer i närheten men jag vet av erfarenhet att Silverpäron kan växa på sig oerhört snabbt. Om bara några år kommer det att se helt annorlunda ut  här. När dom väl etablerat sig och skickat ner sina pålrötter kommer grenverket att växa kraftigt. 

Nu gäller det bara att vattna och vattna och vattna.

Redan börjat rosta

Trädringarna har redan börjat rosta efter bara 2 månader och det ser hoppfullt ut att det går mycket snabbare än jag trott. Gräsmattan har fortfarande inte hämtat sig efter vårens uppgrävning och det är nog dags att stödså här och där allra helst som det regnar nästan varje dag.

Lavendelhäcken har hämtat sig bra efter att ha farit ganska illa i omgörningen och är som allra vackrast just nu. Dags att plocka små buketter innan de slår ut för mycket. 

Allt börjar med ett första steg

All förändring börjar med ett första steg för då är man redan på väg för att slutligen landa i att drömmen förverkligats genom att affirmera, fantisera och drömma om - innan man vet ordet av är man där.   Just den fasen är så mycket trädgård för mig - det är den tanken som håller en vid liv genom den mörka kalla vintern. Att drömma om hur träden kan och ska bli ger mig liv och framtidsenergi.

Tacksam för de små sakerna

Efter några dagars ofrivilligt soffhäng är man tacksam för de små sakerna i livet som att det ser ut att bli en fin dag med bara några molntappar på en i övrigt blå himmel idag, få äta lite fast föda igen som rostat bovetebröd med ost - mums och ett underbart litet brev från 6-åriga barnbarnet i Norge med fin teckning och egenhändig text att hon längtar efter mig. Vi har inte setts på ett halvår nu och längtan är oerhörd. Det brevet bär jag med glädje och kärlek i mitt farmorshjärta.

Ha det så gott alla trädgårdsvänner - var rädd om dig och varandra!
Kram/Isa