Krönika: Den galnaste dagen i mitt liv ....

inträffade den 9 augusti för precis nio år sedan !

Jag och min blivande man hade under några dagar träffats på nätet och via långa, långa telefonsamtal kvällar och nätter fattat tycke för varandra och bestämt att träffats ... jag löser enkel biljett till Örebro, har ingen aning om hur han ser ut eftersom vi inte bytt foton och har aldrig varit i Örebro tidigare !

Så här skildrade jag mötet i en min-stad-krönika i NA publicerad 19 augusti 2009 :

"Tåget gled sakta in på perrongen, min blick svepte ut genom tågfönstren och längs med järnvägsperrongen, visst var det väl här jag skulle kliva av, på Örebro Central, för inte skulle jag väl åka med till Örebro Södra ? Ett ögonblick blir jag villrådig, men skymtar sedan en man i ljusblå tenniströja där ute i människomyllret och genast visste jag, det måste vara Han. Det var här jag skall kliva av och kanske leva mitt framtida liv !

Örebro tog emot mig med en stor öppen famn och jag klev in och kände mig hemmastadd från första stund jag satte ner mina förväntansfulla fötter på perrongen! Den första resan till Örebro följdes av många fler och jag kunde knappt tåla mig tills jag skulle få bo här på heltid. Med nyfikna ögon stirrade jag som kom från en liten by i Dalarna på staden och staden tittade kärleksfullt tillbaka och har sedan dess varsamt lotsat mig genom dess gator.

Vi tog långa cykelturer med picknickkorgen packad som oftast avslutades i Hästhagen där vi nöjda och varma vilade ut på en filt i gröngräset medan vi tittade på golffreesbeespelarnas kast mellan korgarna. På hösten gick vi långpromenad och när hungern angrep oss tog vi långlunch på Svalan och njöt av alla godsaker som dukades upp på det dignande buffébordet.

Jag fick lära mig att från Örebro åker man upp till Stockholm och inte ner som jag varit van vid (fast vissa ränder går aldrig ur, jag säger fortfarande ner till Stockholm).

På egen hand och med cykelkartan som vän och ledsagare har jag utforskat staden. Inne i stadens larm har jag hittat en frizon i Nikolaikyrkan, där jag brukar smita in, tända ett ljus och meditera en stund i det vackra meditationsrummet. Sedan trampar jag stärkt vidare ner till Stadsträdgården för att strosa omkring och hämta inspiration bland alla kreativt färgsatta rabatter eller sitter i kryddträdgården, njuter och lyssnar till den lilla vattenfontänen som porlar.

Med ett lugnt och stilla sinne mellanlandar jag i en skön fåtölj i Stadsträdgårdens café och fyller på idékontot med att låta mig inspireras av de små idéträdgårdarna som eleverna på Kvinnerstaskolan skapat. Nöjd slinker jag sedan in i Stadsträdgårdens ekologiska butik och botaniserar i hyllorna innan cykelturen åter vänder hemåt.

I dag, efter sju år, har förälskelsens första yra övergått i en djup och innerlig kärlek både till staden Örebro och den blåklädde på stationen. Och när Örebroarnas motto, DET GÅR ALDRiii möter Dalarnas INGENTING ÄR OMÖJLIGT kanske det blir en riktigt bra balans !"

I fjol sommar gifte vi oss i trädgården i ruinen och idag har vi firat med långlunch och små presenter ! Visst är det härligt hur livet kan ändras när man vågar slänga sig ut och pröva sina vingar ...

Kram/Isa