Vildvuxna silverpäron, övervuxen ruin och försvunnen klematis

 

Yvigt och vildvuxet

De yviga Silverpäronträden framför växthuset var lite väl yviga upptäckte jag med grenar som sträckte sig åt alla håll och kanter. Klippte dom i fjol men det var då det. I år har dom växt mer än någonsin. Älskar det vilda, rufsiga och otuktade men till slut kan även det bli för mycket.

Fick lite feeling

Jag fick lite feeling kan man säga och gick loss med häcksaxen så nu ligger det klipp överallt istället. Lite svårt att komma åt på toppen men det skall bli klipp där med. Skön känsla när man klipper till det rufsiga för att få lite styrsel på träden. Inte lika skön känsla efteråt när man skall ta hand om allt klippet. Och kanske inte det ultimata heller att gå loss med häcksaxen men för mig är det vad jag orkar med. Dessutom går det snabbt. 

Var är klematisen ?

Den här sommaren har det mesta blivit eftersatt i trädgården pga renoveringen med växthuset, vädrets makter och sjukdom i familjen. I ruinen krävs en rejäl ansning och jag har funderat över var klematisen Paul Farges även kallad Summer Snow som brukar slänga sina lianer över hela ruinen tagit vägen. Så sorgligt om den dött. 

Det hade den inte visade det sig men den var totalt överväxt med annat så där nere i mörkret fick den knappast något ljus över huvud taget. Efter att jag klippt fram den hoppas jag att den överlever och kommer igen även om det är sent på säsongen. Den brukar ju ha en enorm livskraft.

I fjol gick den bananas

I fjol såg det ut så här i ruinen - korgstolarna var totalt invaderade av Paul Farges och gick inte att sitta i. Hann liksom inte med innan det var försent. Har hellre invasion än ingenting och i år är klematisen verkligen saknad. 

 

Det fanns en tid

Det fanns en tid innan klematisen invaderade ruinen och ruinen låg öppen och lättillgänglig med korgstolar, mormors soffa (som då gick att sitta i) och ett patinerat trädgårdsbord. För sisådär 12 år sedan. Tänk om jag vetat då vilken växtkraft som bor där i buskarna och att jag skulle plantera en rosenhäck mot växthuset och en klotpil bredvid ruinen som nu döljer ruinen totalt från omvärlden - det är som ett eget hemligt rum. En trädgård är i ständig förändring och ingenting är statiskt. På gott och ont. 

Tid av acceptans

När regnet till slut ger upp skall jag ta mig an ruinen och göra den till min igen. Mosaikbordet skall få sällskap och det skall återigen bli trevligt att slå sig ner där mellan allt trädgårderande. Då skall jag också klippa topparna på Silverpäronen - det ser lite roligt ut nu med dom kvar på trädet. 

Det är en tid av acceptans just nu med allt regnande och kyligt väder i väntan på att värmen skall återvända. Det kippar om skorna när jag tar en tur i trädgården och i växthuset fick jag rädda en liten rödhake som förvirrat sig in och inte hittade ut. Efter lite trugande tog han till slut ett stort hopp upp på blompinnen jag erbjöd som en biljett till friheten och försvann blixtsnabbt ut i det fria. 

Ha det så gott alla trädgårdsvänner !
Kram/Isa