Kransar av ulligt material

Trevlig och mjuk att jobba med

Ull är ett sånt underbart naturmaterial att skapa av när lusten faller på. Jag brukar köpa på mig en påse med spill för en billig penning när någon fårskinnsförsäljare står på julmarknader, sedan har man bara att ta fram när det är dags för lite pyssel.

Betydligt trevligare och mjukare att jobba med än det stickiga enriset som står i en skottkärra nere i växthuset och väntar på att få bli kransar. Det har väntat ett bra tag nu - kanske får jag lust till helgen.

Ibland får man tänka om

Hade tänkt att klä kransen med den tovade ullen först för att sedan sätta dit otovat spill men den var inte så jättesnygg så jag valde att bara ha kransen så här och ta det krulliga till en liten rosett.

Tomtar mitt i ullen

Hittade några minismå ulliga tomtar i julpyntlådan som jag fyndat på en julmarknad för länge sedan och som fick flytta in i kransen.  Just dom här tomtarna ingår alltid i något julpynt varje år medan de flesta andra snällt får stanna kvar på vinden.

Dom ser ju ut trivas ganska bra där på ullen - kanske får något mer flytta in om det har "rätt" material vill säga. Kanske några små, små äpplen. Rött och ull gifter sig så vackert.

Mysigt i kökssoffan

Idag är det dagsregn och det var riktigt mysigt att sitta i kökssoffan och pyssla lite mellan städvarven medan ovädret fick härja där ute i mörkret. Jag hade tur och fick skjuts hem från jobbet så jag slapp cykla i regnet.

Blev vän med en hund idag

Det krulliga spillet fick pryda ett hjärta i stället med en stomme sparad från förra året. Har inte bestämt än exakt var dom skall hänga (det blev två likadana) men dom finner nog sin plats så småningom.

Idag blev jag vän med en hund som jag svurit över åtskilliga gånger när jag cyklat till jobbet. Hon har sprungit på insidan av tomten efter staketet och skällt som en galning när jag cyklat förbi. Till slut ringde jag upp ägaren och det blev ett väldigt bra samtal även om jag var lite upprörd först hundrädd och hundallergiker som man är. Hunden var så glad över besök att hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig och dansade runt, tur att jag hade en riktig hundmänniska med mig som stöd. Både matte och jag är helt överens om att hennes beteende efter staketet är helt oacceptabelt och nu vet jag att vovven heter Elektra, är en jaktlabrador och snart två år. 

Kanske är jag inte lika rädd när hon dyker upp nästa gång nu när jag har träffat henne och vet att jag har mattes tillåtelse att ryta åt henne. När man pratar med varandra och agerar kan det i möten uppstå magi istället för att man bara reagerar. Är övertygad om att den här situationen kommer att lösa sig så småningom.

Ha det så gott alla trädgårdsvänner !
Kram/Isa