Svärmande skalbaggar
Juni månad startar med ett trauma – ett insektstrauma som gör att jag tömmer hela växthuset och tvättar av alla möblerna på gräsmattan. Inte bara en gång – utan två gånger. De små svarta skalbaggarna fortsätter bara att springa på möblerna som inget hänt – trots mina ansträngningar. Dessutom tycks de bara bli fler och fler.
Det visar sig till slut att de svärmar i trädet bakom växthuset, trillar ner på taket och på något sätt in och fortsätter svärma på möblerna. I tusentals.
Det är som att leva i en levande mardröm.
Äntligen växthusliv igen
Till slut lyckas jag hitta ett företag som kommer och tittar på eländet. De proffsiga och trevliga killarna gör ett försök att med naturvänligt medel bespruta växthuset – det enda jag behöver plocka ut igen är alla textilier. Och det gör jag så gärna.
Det känns som att jag har blivit bönhörd när sprutningen lyckas och inte en enda skalbagge finns kvar inne i växthuset. Äntligen kan jag börja leva växthusliv igen.
Jag hoppas innerligt att de hittar något annat svärmningsställe i år.
Avslutning och utställning
Vi har avslutning på mobilfotokursen genom att ställa ut några bilder vi tagit under kursen på ett av stadens charmiga fik. Jag väljer att visa mina bilder från trädblomningen och rost från den nedlagda bensinmacken. Fotot i mitten är ett konstfoto skapat av de två övriga bilderna.
Det var jätteroligt att höra människors reaktion på bilderna och jag ställer gärna ut igen – det hade jag ingen aning om när jag började kursen.
Så roligt att bli överraskad över vad som kommer i ens väg och när nya dörrar öppnas till nytt skapande och nya erfarenheter.
Blommande Valdemar
Rosorna blommar för fullt i juni och Valdemar visar sin absolut vackraste sida som engångsblommande ros. Det här årets blomning överträffar med råge tidigare års blomning och jag bara njuter.
Koäventyr med raskt hopp
I juni tar jag en tripp till Västkusten för kusinträff. En dag åker vi ut till en holme för vandring och genar genom en kohage när jag helt plötsligt sjunker ner i leran. I panik tar jag ett raskt hopp upp på fast mark – dock utan skor som är kvar där nere i underjorden som verkar älska att hålla mina skor i ett fast grepp.
Med ett plopp fick till slut en av kusinerna loss skorna ur åkerns famn och vi kunde fortsätta vår vandring där en av oss fick gå i strumplästen efter koäventyret.
Favoritskorna klarade sig helskinnade efter en tvättmaskinsfärd på hemmaplan och jag är lycklig att åter kunna traska runt i dem – vi fick en tajtare relation efter vårt gemensamma äventyr.
Dock kommer jag aldrig mer att gena genom en kohage – man vet aldrig när leran väljer att slå till.
Kram/Isa








Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jättekul att du vill skriva en kommentar till mitt inlägg ! Varje kommentar värmer i hjärteroten ! kram Isa