Längtar mig sjuk efter växthusliv

 

Väntar på oss - igen!

Jag längtar mig sjuk efter växthusliv just nu och undrar varje år hur jag ska överleva i mörkret och kylan och varje år kommer man på något konstigt sätt ut på andra sidan till slut ändå. På andra sidan där ljuset kommer åter, dagarna blir längre och hoppet återvänder. 

Hopp om växthus med vidöppna pardörrar, jordiga lyckliga händer och vårens första fjäril som fladdrar förbi så där hastigt att man tror man drömmer. Tänk att det finns där framme och bara väntar på oss - igen!

Öppnar Pandoras ask

En regnig dag i december när allt bara är svart där ute känns det som att öppna Pandoras ask när jag djupdyker ner i sommarens rika bildarkiv för att söka tröst. Tröst i sommarens överdådiga blomning framför växthuset och i Blomstergården. Jag vill ta ett jättekliv in i bilden och bara försvinna in i grönskan. 

Uppskattade jag den ljuvliga rosa svartögat som blommade oförtrutet hela sommaren som hon förtjänade när vi var där i sommaren? frågar jag mig själv. Lilla vän, vill jag säga - hoppas vi ses snart igen. Jag skall verkligen ta hand om dig nästa sommar, jag lovar.

Vilsen och utan kompass

En sån har dag ter sig till och med en tidig morgon i september med dimma och spindelnät som belägrat trädgården som exotisk. Och grönskande. Det är just den där härliga känslan av frihet som jag känner i trädgården som jag saknar allra mest. Att bara hoppa i älsklingskläderna och kliva ut i trädgården och bli mottagen för den jag är. Med håret på ända, osminkad och med ett öppet hjärta. Min plats på jorden. Utan den blir jag vilsen och utan kompass.  

Älskade klotpil - lova att du inte försvinner

Träd är ju något alldeles speciellt i trädgården och nu har jag en klotpil med en jättekrona som jag kan ligga under. Oftast med en bok i handen. Mitt viloställe i trädgården. Det rasslar så ljuvligt bland grenarna och löven när vinden drar över trädet. Mellan löven kan man skymta himlen däruppe där molnen drar förbi. Så tacksam för den vackra klotpilen. 

Tänk om det en dag skulle vara borta precis som Gertruds kastanjeträd i "Kärlekens idioter" av fantastiska Emma Hamberg. Hemska tanke. Läser just nu om boken som är så bra. 

Snart vänder det igen och dagarna blir ljusare -vi ska bara igenom de sista mörka dagarna. Snart får man börja plocka med fröpåsar igen och vinterså och allt börjar om igen - tack och lov.

Ha det så gott alla trädgårdsvänner!
Kram/Isa